Helgen som gick
Tänkte bara dela med mig av vad jag höll på med i helgen. Det blev en intensiv helg i Chicago med Olle (som gick i min klass i Linköping) eftersom han kom upp och hälsade på från Alberquerque, New Mexico där han pluggar på University of New Mexico.
Så på fredagen tog jag morgontåget upp (07.00 = fiiiiifan) och mötte Olle utanför Willis Tower (som förut hetter Sears Tower). Vi tog oss upp och beskådade utsikten, hyffsad får man säga även fast det bjöds på februari mulen dag med mycket dis och inte allt för bra sikt. Men va fan, man får hålla tillgodo med det som ges. Efter Willis Tower knallade vi omkring nere på stan (tog lite bilder vid bönan) och landade seh nere vid watertower place (två byggnader som va några av dom få som överlevde branden i Chicago typ 1867). Där ligger även te Hancock Building som sägs ha ännu bättre utsikt en Willis även fast den är lägre. Så vi beslöt oss för att slå två flugor i en smäll och åkte upp där också och kikade. Efter en guidad visning av David Schwimmer (hörlurar och ljudguide, inte på riktigt) så omslöt något moln oss, vi såg inte ett jota. Men vi hade gått hela varvet så det va lugnt, det hade inte japanerna som kom efter oss, trist för dom att pröjsa $16 var för att titta på insidan av ett moln.
Men dagen tog ju inte slut där, nejnej, det skulle bli mycket bättre än så. Precis när vi kommit till tunnelbanan och skulle skiljas åt så ringde Carolyn och frågade om jag ville med på hockey. OM jag ville med på hockey, det kunde en hjärndöd amöba räkna ut att det var carolyns käre far som hade fixat biljetterna (men som tyvärr va sjuk och inte kunde följa med och därför ringde dom mig) och de skulle därför vara grymma. Sagt och gjort, ut till Lincoln Park, byta strumpor och skor eftersom mina va dyngsura och sen tillbaka till United Center, fort som attan. Väl inne på arenan letar vi reda på våra platser, jag blev inte besviken. Center Ice, rad 14, bakom spelarbåsen. Tack Tack! Heeeeelt sjukt bra platser. Tyvärr så torskade Blackhawks mot Phoenix Coyotes med 2-1 efter straff avgörande, men men, man kan inte få allt. Även fast jag hade gåshud genom hela nationalsången, 22600 människor, inte en enda är tyst med en operasångare som tar ifrån tårna, det va mäktigt!
Efter det tog kvällen slut. Neeeeej, det gjorde den ju inte. För Olles kompis va i stan och han är professionell DJ och skulle spela på någon klubb. Så Olle och jag åkte över till hans hotell där han och hans manager mötte upp oss för att röra oss vidare till klubben. Bra drag, riktigt bra drag. jag har aldrig varit ute för att lyssna på någon DJ.a men det va riktigt kul, inte blev det sämre av att helrören bytte av varandra. John Dahlbäck tror jag DJn hette om någon är intresserad och kan något om sådant.
Det va alltså fredagen, allt efter 2 timmars sömn eftersom vi beslutat oss för att gå ut dagen innan, inte vidare klokt, men mycket roligt.
Lördagen fördrevs med att asa sig omkring på Chicago Art Institute och glutta på konst. De har en hyffsad samling där, det får man säga. Monet avlöstes av Picasso som avlöstes av Van Gogh som avlöstes av Dali som avlöstes av någon annan jeppe. Kul faktiskt att se, bland annat så visar dom någon av Monets näckrosdammar (han gjorde tydligen 18 olika), Van Goghs sovrum samt ett självporträtt av den samme och Picassos röda fotöljen och en dyster gitarrist. Det där va två meningar utan någon som helst tanke på grammatik och läsarbarhet, jag ber om ursäkt.
Hur som helst så tog jag mig tillbaka till Macomb redan på lördagkvällen för att slippa ta morgontåget tillbaka på söndagen. Det går ett eftermiddagståg men hade jag tagit det hade jag missat Super Bowl och det gick inte för sig. Därför blev det två dagar i Chicago, intensivt som satan, men ruskitg roligt. Jag tackar alla inblandade för ett lyckat genomförande, tack.
Så på fredagen tog jag morgontåget upp (07.00 = fiiiiifan) och mötte Olle utanför Willis Tower (som förut hetter Sears Tower). Vi tog oss upp och beskådade utsikten, hyffsad får man säga även fast det bjöds på februari mulen dag med mycket dis och inte allt för bra sikt. Men va fan, man får hålla tillgodo med det som ges. Efter Willis Tower knallade vi omkring nere på stan (tog lite bilder vid bönan) och landade seh nere vid watertower place (två byggnader som va några av dom få som överlevde branden i Chicago typ 1867). Där ligger även te Hancock Building som sägs ha ännu bättre utsikt en Willis även fast den är lägre. Så vi beslöt oss för att slå två flugor i en smäll och åkte upp där också och kikade. Efter en guidad visning av David Schwimmer (hörlurar och ljudguide, inte på riktigt) så omslöt något moln oss, vi såg inte ett jota. Men vi hade gått hela varvet så det va lugnt, det hade inte japanerna som kom efter oss, trist för dom att pröjsa $16 var för att titta på insidan av ett moln.
Men dagen tog ju inte slut där, nejnej, det skulle bli mycket bättre än så. Precis när vi kommit till tunnelbanan och skulle skiljas åt så ringde Carolyn och frågade om jag ville med på hockey. OM jag ville med på hockey, det kunde en hjärndöd amöba räkna ut att det var carolyns käre far som hade fixat biljetterna (men som tyvärr va sjuk och inte kunde följa med och därför ringde dom mig) och de skulle därför vara grymma. Sagt och gjort, ut till Lincoln Park, byta strumpor och skor eftersom mina va dyngsura och sen tillbaka till United Center, fort som attan. Väl inne på arenan letar vi reda på våra platser, jag blev inte besviken. Center Ice, rad 14, bakom spelarbåsen. Tack Tack! Heeeeelt sjukt bra platser. Tyvärr så torskade Blackhawks mot Phoenix Coyotes med 2-1 efter straff avgörande, men men, man kan inte få allt. Även fast jag hade gåshud genom hela nationalsången, 22600 människor, inte en enda är tyst med en operasångare som tar ifrån tårna, det va mäktigt!
Efter det tog kvällen slut. Neeeeej, det gjorde den ju inte. För Olles kompis va i stan och han är professionell DJ och skulle spela på någon klubb. Så Olle och jag åkte över till hans hotell där han och hans manager mötte upp oss för att röra oss vidare till klubben. Bra drag, riktigt bra drag. jag har aldrig varit ute för att lyssna på någon DJ.a men det va riktigt kul, inte blev det sämre av att helrören bytte av varandra. John Dahlbäck tror jag DJn hette om någon är intresserad och kan något om sådant.
Det va alltså fredagen, allt efter 2 timmars sömn eftersom vi beslutat oss för att gå ut dagen innan, inte vidare klokt, men mycket roligt.
Lördagen fördrevs med att asa sig omkring på Chicago Art Institute och glutta på konst. De har en hyffsad samling där, det får man säga. Monet avlöstes av Picasso som avlöstes av Van Gogh som avlöstes av Dali som avlöstes av någon annan jeppe. Kul faktiskt att se, bland annat så visar dom någon av Monets näckrosdammar (han gjorde tydligen 18 olika), Van Goghs sovrum samt ett självporträtt av den samme och Picassos röda fotöljen och en dyster gitarrist. Det där va två meningar utan någon som helst tanke på grammatik och läsarbarhet, jag ber om ursäkt.
Hur som helst så tog jag mig tillbaka till Macomb redan på lördagkvällen för att slippa ta morgontåget tillbaka på söndagen. Det går ett eftermiddagståg men hade jag tagit det hade jag missat Super Bowl och det gick inte för sig. Därför blev det två dagar i Chicago, intensivt som satan, men ruskitg roligt. Jag tackar alla inblandade för ett lyckat genomförande, tack.
FarmKing-incidenten
Nu ni, nu börjar den här college-upplevelsen kännas genuin på riktigt! Strunta i keg-stands, skrikiga barnsliga jänkare, röda plastmuggar och fraternities. Nejnej, idag blev Macomb lite mer integrerat med resten av USA. Idag hade vi vår först skottlossning på offentlig plats sen jag kom hit. Yes, jorrå, satte...
Och skolan höll öppet, till allas förtvivlan, inte minst min egen som inte alls hade lust att gå på lektion. Men så blev det, lektion alltså, med läraren som jag träffar 3 dar i rad, och som fortfarande har dykt upp i en och samma utstyrsel varje gång. Gråa byxor, grönrutig skjorta, grå pullover och en brun tweed blazer. Yes, jorrå, satte...
Bortsett från mig själv och några andra olyckliga få så gick resten av studenterna in i vad som här kallas för "bomb threat/shooting mode" och levde efter WIUs regel #23:
"If there is a shooting/bomb threat you must day drink. Heavily."
Men det va kul på lektionen också, tackar som frågar. Och nu är klockan 22.30 vilket betyder att det är dags att gå och lägga sig, två timmar senare än vanligt. Livet är annorlunda här borta.
God natt.
Och skolan höll öppet, till allas förtvivlan, inte minst min egen som inte alls hade lust att gå på lektion. Men så blev det, lektion alltså, med läraren som jag träffar 3 dar i rad, och som fortfarande har dykt upp i en och samma utstyrsel varje gång. Gråa byxor, grönrutig skjorta, grå pullover och en brun tweed blazer. Yes, jorrå, satte...
Bortsett från mig själv och några andra olyckliga få så gick resten av studenterna in i vad som här kallas för "bomb threat/shooting mode" och levde efter WIUs regel #23:
"If there is a shooting/bomb threat you must day drink. Heavily."
Men det va kul på lektionen också, tackar som frågar. Och nu är klockan 22.30 vilket betyder att det är dags att gå och lägga sig, två timmar senare än vanligt. Livet är annorlunda här borta.
God natt.
Saker som jag vanligtvis censurerar innan de går till tryck.
Okej, även fast jag inte har så mycket att berätta om vad jag gör så kan jag berätta lite om vad jag tänker, för jävlar va mycket konstiga saker man kan tänka på när man inte har något annat bättre för sig. Här är ett axplock om vad som snurrar just nu:
Varför kliar det bara på konstiga ställen?
Efter att det i två och en halv dag nu kliat i höger hålfot (vilket fått mig att gå omkring och se partiellt förlamad ut eftersom jag släpar med ena foten) så har det nu övergått till att klia på höger handlov. Ett annat intressant ställe där det har kliat i dagarna är i skarven mellan örsnibben och resten av huvudet, nedre kopplingspunkten av örat så att säga. Varför kliar det där? Ibland kliar det på näsan eller ovanpå foten, det är konstigt, varför kliar det aldrig på typ armen, magen eller vaden för?
Är 48 timmar tillräckligt?
Om man vet att man kommer dö om 48 timmar men att man får behålla hälsan och vettet tills dess, är då 48 timmar tillräckligt? Tillräckligt för att kanske ställa i ordning alla papper, säga hej då till alla nära och kära eller kanske åka till den där platsen som man alltid velat se? För på 48 timmar hinner man ju ändå med en hel del om man anstränger sig. Sen är ju den stora frågan om ordningsfacisten spenderar de första 2 timmarna med att planera de resterande 46 timmarna innan den väl sätter igång. Är folk så anala ända in i det sista?
Om blommor hade vingar hade vi då beskådat ett elitistiskt växtliv?
För man kan ju tänka sig att en snygg orkidé inte skulle pollinera vilket jävla söndagsfrö som helst. Nej, det får ju va ett frö av rang, med bra stamtavla och allting. Givetvis är föräldrarnas position i ekosystemet viktig, växer dom högt upp så dom ser ner på alla andra växter, smakar dom skräp så man kan anta en hög livslängd, uppmuntras arten att bli stor och frodig eller ska den leva resten av sitt liv i landet-lagom och inte ta sig förbi vitsippe-storlek. Allt detta skulle potentiellt kunna ha oanad effekt på vår natur, har ni tänkt på det alla eko-tomtar? Nej, trodde väl det.
Varför kallas mintkyssar mintkyssar?
Första delen är väl rätt logisk, det innehåller ju mint. Men kyss, jag hittar ingen anledning. Det finns inget fysisk likhet mellan godiset och en kyss, inte ens en mun. Man blir automatiskt inte kysst om man äter en, även fast det kanske ökar sannolikheten över säg en turkisk peber. Mycket underligt alltihopa...
Upphör en snöflinga att vara en flinga efter den har landat?
Ensam är det ju lätt att urskilja just en flinga. Men när den rackarn har landat och nu bara är en del av ett snötäcke är då flingan fortfarande att betrakta som flinga eller är den då bara snö? Det är ju lite att döda den unikhet som vi allt som oftast tillskriver just snöflingor. Om jag utbildar mig till lärare och landar ett jobb så vill ju jag även ses som en individ även fast jag nu också är en del av lärarträsket. Har det att göra med hur smält flingan är eller är det bara att vi inte kan se dess kanter och uppbyggnad? Vetenskapen ligger lite efter i att definiera vad som verkligen är viktigt tycker jag.
Och det är väl ungefär det jag har hunnit tänka på under de 3,5 timmar som jag har varit vaken. Rätt skönt att inte göra mer än så en morgon, men hade jag använt dom likadant om jag bara hade haft 48 timmar kvar?
Varför kliar det bara på konstiga ställen?
Efter att det i två och en halv dag nu kliat i höger hålfot (vilket fått mig att gå omkring och se partiellt förlamad ut eftersom jag släpar med ena foten) så har det nu övergått till att klia på höger handlov. Ett annat intressant ställe där det har kliat i dagarna är i skarven mellan örsnibben och resten av huvudet, nedre kopplingspunkten av örat så att säga. Varför kliar det där? Ibland kliar det på näsan eller ovanpå foten, det är konstigt, varför kliar det aldrig på typ armen, magen eller vaden för?
Är 48 timmar tillräckligt?
Om man vet att man kommer dö om 48 timmar men att man får behålla hälsan och vettet tills dess, är då 48 timmar tillräckligt? Tillräckligt för att kanske ställa i ordning alla papper, säga hej då till alla nära och kära eller kanske åka till den där platsen som man alltid velat se? För på 48 timmar hinner man ju ändå med en hel del om man anstränger sig. Sen är ju den stora frågan om ordningsfacisten spenderar de första 2 timmarna med att planera de resterande 46 timmarna innan den väl sätter igång. Är folk så anala ända in i det sista?
Om blommor hade vingar hade vi då beskådat ett elitistiskt växtliv?
För man kan ju tänka sig att en snygg orkidé inte skulle pollinera vilket jävla söndagsfrö som helst. Nej, det får ju va ett frö av rang, med bra stamtavla och allting. Givetvis är föräldrarnas position i ekosystemet viktig, växer dom högt upp så dom ser ner på alla andra växter, smakar dom skräp så man kan anta en hög livslängd, uppmuntras arten att bli stor och frodig eller ska den leva resten av sitt liv i landet-lagom och inte ta sig förbi vitsippe-storlek. Allt detta skulle potentiellt kunna ha oanad effekt på vår natur, har ni tänkt på det alla eko-tomtar? Nej, trodde väl det.
Varför kallas mintkyssar mintkyssar?
Första delen är väl rätt logisk, det innehåller ju mint. Men kyss, jag hittar ingen anledning. Det finns inget fysisk likhet mellan godiset och en kyss, inte ens en mun. Man blir automatiskt inte kysst om man äter en, även fast det kanske ökar sannolikheten över säg en turkisk peber. Mycket underligt alltihopa...
Upphör en snöflinga att vara en flinga efter den har landat?
Ensam är det ju lätt att urskilja just en flinga. Men när den rackarn har landat och nu bara är en del av ett snötäcke är då flingan fortfarande att betrakta som flinga eller är den då bara snö? Det är ju lite att döda den unikhet som vi allt som oftast tillskriver just snöflingor. Om jag utbildar mig till lärare och landar ett jobb så vill ju jag även ses som en individ även fast jag nu också är en del av lärarträsket. Har det att göra med hur smält flingan är eller är det bara att vi inte kan se dess kanter och uppbyggnad? Vetenskapen ligger lite efter i att definiera vad som verkligen är viktigt tycker jag.
Och det är väl ungefär det jag har hunnit tänka på under de 3,5 timmar som jag har varit vaken. Rätt skönt att inte göra mer än så en morgon, men hade jag använt dom likadant om jag bara hade haft 48 timmar kvar?
Till Er.
Till Pappa:
Far är rar. Inte min, för honom är det Far är underbar. Att du dessutom är den klokaste personen jag känner är ju dessutom rätt anmärkningsvärt med tanke på din ringa ålder. Kloka ord och goda råd, inte är dom speciellt dyra heller med en pappa som min. Jag brukar kalla dig far vilket du inte gillar värst mycket. God morgon son levereras med lika delar ogillande som skratt. Fast du är ju mer av en far, en person man kan se upp till och veta att om det är sån man blir när man blir äldre så har man gjort det jävligt bra. Jag är väldigt glad över att ha dig som pappa, vän, och förebild.
Till Mamma:
Lilla mamma. Som du brukar säga: Om du bara visste hur mycket jag älskar dig. Du är som Eros, Amor och St. Valentin i en person, en enda stor liten kärleksspridare. Fast du sprider inte andras kärlek, bara din egen, och den är värd så mycket mer. Och även fast vi retar dig och kallar dig hiphop-mormor så tycker vi fortfarande att ditt ungdomliga sinne är rätt charmigt. Vi gillar att du är intresserad av vad vi gör, ibland mer än vad du tror. För vi människor tycker om att prata om oss själva och det finns ingen som så gladeligen ringer varje dag för att höra om det har hänt något nytt. Nej mamma, inget nytt har hänt utom att jag tyckte att ni va värda en liten hyllning. För att ni är ni, för att vi är vi tack vare er, för att jag är så dålig på att blogga, för att jag är alldeles för långt borta för din smak och för att 17 juni inte ska kännas så hiskeligt avlägset för dig.
För att jag älskar er.
Det va trevligt att ha er här.
Puss.
Ps. Och ring nu inte och tacka för det här, det blir för sliskigt.
Tillbaka.
I'm back in Macomb. Och det känns bra. För tillfället händer ingenting, skolan börjar på tisdag eftersom det är Martin Luther King Jr day imorgon, som dessutom traditionsenligt firas med kentucky fried chicken och 40 oz öl. Men det finns inga fördomar, bara tacksamhet för att vi får en dags längre jullov. Tack. Klockan är nu 17.38 och solen har precis gått ner, dagarna blir längre. Helt klart uppskattat. Det va nog allt för idag. Take care.
Last day in Stockholm
All good things come to an end. But after sunshine there's always pouring rain, right? That's why I'm going back to the states. Or maybe it's cause I'm not built for sun and actually like the rain. Either so, todays activity is packing, and I'm not thrilled, not like in August. This trip is somewhat different:
- My ticket is booked well in advance
- I'm going back, not away
- I know what school is like over there
- I have no hopes for better weather
- I wont see family and friends for 6 months
- No more board games
- I'll see my roomies
- I'll see my new friends
- I'll always have something to do and someone to talk to
- Raquetball is offered in abundance
- When this semester is done, I'll have my two degrees
- There will be a big prize at the end of the rainbow. Roadtrip!!!
- Coming back to Sweden won't mean -23C, but +23 and midsummers around the corner.
Va det allt?
Alltså, det här med att komma hem, vad ska man säga!?
Inte har det hänt mycket, inte kommer det hända mer.
Nästan alla är bortresta eller jobbar.
Det snöar, snöar, snöar, snöar.
Så jävla roligt är det inte att köra snöslunga.
Och alfapet börjar bli lite uttjatat.
5 dagar kvar till Chicago.
7 dagar till New York.
166 dagar tills man är tillbaka i Sverige.
Låter rätt futtigt.
Inte har det hänt mycket, inte kommer det hända mer.
Nästan alla är bortresta eller jobbar.
Det snöar, snöar, snöar, snöar.
Så jävla roligt är det inte att köra snöslunga.
Och alfapet börjar bli lite uttjatat.
5 dagar kvar till Chicago.
7 dagar till New York.
166 dagar tills man är tillbaka i Sverige.
Låter rätt futtigt.
It's a new year.
January 1st, I like it. A new year of possibilities and possible failures. Anything's possible and everything is impossible. Everything is as usual, and it feels pretty damn much as it always does. Like indifference, I like it. As always, let's just see where it takes us. 2009 summarized:
Best moment: Graduation in Linköping, first step of completing my academic life.
Worst moment: 84.24, November 1, Göteborg.
Worst moment 2: 15.00, May 25th, A conference room
Biggest surprise: WIU & macomb
Most stupid of the year: My brother locking himself in his bedroom (the door has no lock)
Best book: A clash of kings
Best movie: Transformers 2
Worst movie: The road
Best party: Elinpiaden, as always (and that's one reason 2010 will suck a little more than 2009)
Best beverage: Mountain Dew, only reason for getting an A in networking.
Most consumed: Keystone Light
Best buy: Ceciles big black pillow
Most annoying: The facebook-addiction
Most useless: Anna Odell, Anna Anka, Ullared & Aftonbladet.
Best tv-show: It's always sunny in Philadelphia
Most played song: Farväl Jupiter by Lars Winnerbäck
Most frequently used expression: Totally not okey.
Best surprise: Our house at WIU
Best Bar: Franks. check.
Ah, well, I cant think of anything more. Any categories, leave a comment and I'll update.
Best moment: Graduation in Linköping, first step of completing my academic life.
Worst moment: 84.24, November 1, Göteborg.
Worst moment 2: 15.00, May 25th, A conference room
Biggest surprise: WIU & macomb
Most stupid of the year: My brother locking himself in his bedroom (the door has no lock)
Best book: A clash of kings
Best movie: Transformers 2
Worst movie: The road
Best party: Elinpiaden, as always (and that's one reason 2010 will suck a little more than 2009)
Best beverage: Mountain Dew, only reason for getting an A in networking.
Most consumed: Keystone Light
Best buy: Ceciles big black pillow
Most annoying: The facebook-addiction
Most useless: Anna Odell, Anna Anka, Ullared & Aftonbladet.
Best tv-show: It's always sunny in Philadelphia
Most played song: Farväl Jupiter by Lars Winnerbäck
Most frequently used expression: Totally not okey.
Best surprise: Our house at WIU
Best Bar: Franks. check.
Ah, well, I cant think of anything more. Any categories, leave a comment and I'll update.
Thanksgiving break part 3.
Ok, thanksgiving break. Long time ago, but the memories are fresh. Cause it was awesome.
After coming back to Chicago we went out to dinner with the entire Atlantis-gang. Vince had arranged it and booked a table at a small italian restaurant down on Halstead in Lincoln Park. Had some pasta stuffed with lobster and something else. Delicious, and so was the rasperry mochatini afterwards. All in all, my stomach was happy and my wallet was sad, $70 goodbye. But whatever, it was so worth it.
The day after was something of a middleday, this is now the wednesday before thanksgiving which was thursday. Woke up late, talked to the family and then went to meet up Flo. Him and I then went out to the Field Museum to have a look at Sue, the worlds largest and most complete Tyrannosauras Rex skeleton. When we got there, we spent a good three hours strolling around a diamond exhibition and the evolution of the world show. Flo got to use some middle school knowledge and named the dinosaurs before we got to the sign where I could confirm that he was right. Impressive. That night we went out for a deep-dish, that is, a Chicago style pizza. It's more like a pizza caserol in a breadbowl, really freaking good though. The night ended at a movie theater watching "the road", probably the most depressing movie I've ever seen. Hard to say if it was good, grabbing, sad, crazy. I recommend going alone to see it, haha.
Some of the Snyder-kids
Joans nephew David
And so it was finally time, Thanksgiving with everything included with a side-order of awesome. As most of you know, I celebrated with my mom's cousin Richie and his wife's Joans Family, the Snyders. I can't remember the time I felt more at home immediately. Open arms from the first second. Joans niece picked me up and we headed out to play some touch football. Everything was going well until one of the girls boyfriend arrived. He had played college fottbal and was probably a foot longer than the rest. Needless to say, he was pretty damn good.
The Snyder Family
After football we went back to the house where dinner was held. The Snyders was a pretty big family, Joan had two nieces, two nephews and their families probably amounted to 20-30-something. Crowded, but lots of fun. Most of the kids were my age so 8 of us had our own table. Dinner, wine and beer in overflow. I love Thanksgiving. After dinner the rest of the family arrived and we played charades, something which was taken surpisingly serious. I think the worst part of the evening was that it ended to fast, a couple of people were going to work the day after and had to get up early. This meant that I was back at Vince and Pärs apartment at 10 p.m..
Rest of the week-end passed pretty fast with doing nothing. The girls went back to Macomb on Saturday and Flo and I left on Sunday. All in all, it was definitely one of the best week-ends in the states so far. A big thank you to Richie, Joan and all the Snyders!!!
Christmas is coming up, and since I probably won't write again untill after: Merry Christmas (and just in case) a Happy New Year!
After coming back to Chicago we went out to dinner with the entire Atlantis-gang. Vince had arranged it and booked a table at a small italian restaurant down on Halstead in Lincoln Park. Had some pasta stuffed with lobster and something else. Delicious, and so was the rasperry mochatini afterwards. All in all, my stomach was happy and my wallet was sad, $70 goodbye. But whatever, it was so worth it.
The day after was something of a middleday, this is now the wednesday before thanksgiving which was thursday. Woke up late, talked to the family and then went to meet up Flo. Him and I then went out to the Field Museum to have a look at Sue, the worlds largest and most complete Tyrannosauras Rex skeleton. When we got there, we spent a good three hours strolling around a diamond exhibition and the evolution of the world show. Flo got to use some middle school knowledge and named the dinosaurs before we got to the sign where I could confirm that he was right. Impressive. That night we went out for a deep-dish, that is, a Chicago style pizza. It's more like a pizza caserol in a breadbowl, really freaking good though. The night ended at a movie theater watching "the road", probably the most depressing movie I've ever seen. Hard to say if it was good, grabbing, sad, crazy. I recommend going alone to see it, haha.
Some of the Snyder-kids
Joans nephew David
The Snyder Family
Rest of the week-end passed pretty fast with doing nothing. The girls went back to Macomb on Saturday and Flo and I left on Sunday. All in all, it was definitely one of the best week-ends in the states so far. A big thank you to Richie, Joan and all the Snyders!!!
Christmas is coming up, and since I probably won't write again untill after: Merry Christmas (and just in case) a Happy New Year!
När det bränner till.
Jag sitter ensam i mitt rum. Det är knäpptyst i huset bortsett från musiken från min dator. Nothing else matters, streamad i andrahand från Youtube över någon oväsentlig blogg. Jag har packat för Chicago, för roadtrip längs med östkusten, för slutet av den här terminen. Tjejerna är redan där, i Chicago alltså, och Flo sover som en bäbis. Det är jag, metallica, och blogg.se. Och jag känner mig så jävla ensam. Det är grådassigt ute, kanske är det därför, kanske för att jag hatar att packa, i alla fall när det är grådassigt ute. Då känns det som att man lämnar något istället för att man ska någonstans. Och därför önskar jag att det bara ville bränna till i telefonen. För visst blir man så jävla glad för ett SMS? Den där skälvande lilla sekunden innan man vet vem det är ifrån eller vad det står. Jag älskar den lilla sekunden. Med mitt nuvarande kontantkort får jag dessutom en liten varning innan det där trevliga brummandet från vibrationen går igång, så man till fullo kan njuta av att man kommer få ett SMS. Det är vardags-magi.
Bipbip, brumm, mail-motherfucker.
ihihihi.
Bipbip, brumm, mail-motherfucker.
ihihihi.
En liten present till mig
Vet ni vad jag saknar, det där som jag vill bara vill ha just nu, vill ha, vill ha, vill ha... Just nu alltså, för vid alla andra tidpunkter vill jag ha en tam känguru, men just nu, just nu, vill jag ha en fin musmatta. Det ni, det ger ni mig om ni vill göra mig riktigt glad just nu. För just nu använder jag ett upp-och-ner-vänt exemplar av Paul Boyers "Two Centuries of Christianity in America: An Overview." Och det e ju inte så jävla inspirerande. Så en musmatta, hellre förr än senare. En fin en.
Thanksgiving break part 2.
...och sedan firade vi Thanksgiving...
The End.
(Jag utelämnar mycket information ifall någon briljant manusförfattare skulle vilja göra film av det här inlägget)
The End.
(Jag utelämnar mycket information ifall någon briljant manusförfattare skulle vilja göra film av det här inlägget)
Kloakernas slussvakt
Ja ni, nu fick jag lite sug efter att skriva en rad, troligtvis eftersom jag är begravd i skolarbete men saknar all form av motivation för att ta hand om skräpet. Men det är inte det dagens titel syftar på. Istället handlar den om Alex Schulman, ständigt denne Schulman. Vem är han, vad gör han, varför vill jag skriva om honom? Jag är själv inte säker på svaren. En sak är jag dock väldigt säker på, karln är underhållande. Provocerande men underhållande.
Och Sverige hatar honom, det gör honom ju ännu lite bättre. Kloakernas slussvakt myntades av Björn Ranelid (en man av samma kaliber, provocerande men underhållande, fast på ett annat sätt.) under någon form av TV-sänd debatt. När herr Schulman sen konfronterar honom med det påstår Ranelid att det inte är helt negativt, han må kontrollera strömmar av skit, men han bestämmer fortfarande, det är han som är boss. Och det stämmer ju så fruktansvärt jävla bra. Hellskotta (som f.ö. är ett alldeles förträffligt kraftuttryck) vad bra det stämmer, fast ändå inte.
Låt mig förklara: Alex Schulman sitter och spejar ner på allt medialt skvaller som produceras. Han bestämmer inte vad som ska publiceras, han bestämmer inte vad andra läser. Kort sagt, han står varken för censur eller propaganda. Däremot så sitter han och spejar efter om någon intet ont anandes hund har svalt en diamant. För förvandla nyhetsproducenternas allra sämsta reportage till träffsäkra omvärldsanalyser och skämt, det är något som herr Schulman behärskar. Han är något av en avfallsalkemist. Jag känner inte till någon annan som skapar så mycket roligt material av av en sådan värdelös grundprodukt. Inte ens Filip och Fredik klarar av det, och det gör herr Schulman unik.
Det roliga med honom är ju dessutom att han har en enorm självinsikt. Han inser ju att han själv är del av den konstanta ström av nyhetsdravel som passerar under honom. Han måste se sig själv där nere i sörjan flera gånger om dan. Han själv och den bild han av honom som media visar är hans bästa utgångsmaterial. Det är därför det är så obeskrivligt roligt när han fortsätter producera material som förstärker bilden av honom som en genomvidrig människa. Att han dessutom lyckas genomföra det utan att majoriteten av Sveriges befolkning ens inser att det är ett skämt tar det ju självklart genast upp på en högre nivå av komik. Kort och gott, jag beundrar Alex Schulman, han stinker av skit men han glimmar av guld.
- The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn't exist.
Förövrigt har Aqua kommit ut med ett "Greatest Hits"-album, det om något är ju högklassig komik.
Och Sverige hatar honom, det gör honom ju ännu lite bättre. Kloakernas slussvakt myntades av Björn Ranelid (en man av samma kaliber, provocerande men underhållande, fast på ett annat sätt.) under någon form av TV-sänd debatt. När herr Schulman sen konfronterar honom med det påstår Ranelid att det inte är helt negativt, han må kontrollera strömmar av skit, men han bestämmer fortfarande, det är han som är boss. Och det stämmer ju så fruktansvärt jävla bra. Hellskotta (som f.ö. är ett alldeles förträffligt kraftuttryck) vad bra det stämmer, fast ändå inte.
Låt mig förklara: Alex Schulman sitter och spejar ner på allt medialt skvaller som produceras. Han bestämmer inte vad som ska publiceras, han bestämmer inte vad andra läser. Kort sagt, han står varken för censur eller propaganda. Däremot så sitter han och spejar efter om någon intet ont anandes hund har svalt en diamant. För förvandla nyhetsproducenternas allra sämsta reportage till träffsäkra omvärldsanalyser och skämt, det är något som herr Schulman behärskar. Han är något av en avfallsalkemist. Jag känner inte till någon annan som skapar så mycket roligt material av av en sådan värdelös grundprodukt. Inte ens Filip och Fredik klarar av det, och det gör herr Schulman unik.
Det roliga med honom är ju dessutom att han har en enorm självinsikt. Han inser ju att han själv är del av den konstanta ström av nyhetsdravel som passerar under honom. Han måste se sig själv där nere i sörjan flera gånger om dan. Han själv och den bild han av honom som media visar är hans bästa utgångsmaterial. Det är därför det är så obeskrivligt roligt när han fortsätter producera material som förstärker bilden av honom som en genomvidrig människa. Att han dessutom lyckas genomföra det utan att majoriteten av Sveriges befolkning ens inser att det är ett skämt tar det ju självklart genast upp på en högre nivå av komik. Kort och gott, jag beundrar Alex Schulman, han stinker av skit men han glimmar av guld.
- The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn't exist.
Förövrigt har Aqua kommit ut med ett "Greatest Hits"-album, det om något är ju högklassig komik.
Thanksgiving break part 1.
A week has passed since I last saw Macomb. It's been a good week, a week well deserved and highly appreciated. Thanksgiving break is something of a luxury last had in high school, a week of in November for traveling and relaxing. We spent the first part of it (saturday to tuesday) on the road and the rest of the week up until today in Chicago. These are the details:
The Roadtrip
The plan was to see as much as possible in as little time as possible, it worked out pretty well. We set out to see St Louis (again), Memphis, Nashville, and Indianapolis. A trip which would require 20h in the car, driving over 1000 miles in 6 states (Illinois, Missouri, Arkansas, Tennesee, Kentucky, and Indiana) and gas for a total of $140 (I know, it's ridiculous).
"The Gang" consisted of Mikolaj, Cécile, Marie, and Yours Truly. This is definitely a trip I will remember from this year, it exceeded every expectation I had.
St Louis
Since three of us already had been to St Louis we skipped the things we had already done. Cécile got to see the arc at a distance and she's to young to go to the Budweiser factory anyway. So we did something more suited for a child ofv her age. We went to the St Louis Zoo. It's supposed to be one of Americas biggest Zoos, from what I've heard. It really had a lot of animals but it was kind of disturbing to see the spaces they were in, waaaaaay to small in most cases. They fitted a tiger, a jaguar, a leopard, a snow leopard and two lions into the area skansen has for it's mooses. Even so, a zoo is always a zoo and per definition always fun, even for the more adult audience in the group.
Before that we went to city hall and saw an exhibition about St Louis' black population and the way their life had changed over the year. There was also a small art exhibition and a small "development of St Louis" exhibition which we saw before the zoo and the highlight of our trip in St Louis, the NHL game between St Louis Blues and New York Islanders. We went out and bought tickets at the Scottsdale Center before we went to the Zoo, it turned out to be an excellent idea. We had looked at tickets for $40 which would seat us at the worst seats in the arena, highest up, furthest away, probably behind a huge pillar and next to a sweat-smelling lepper. However, those seats were sold out when we got there so the girl in the booth informed us that they had lowered the price on some other seats to meet every size of wallets. The new lowest price was $50. Fine, we'll take it, how far up will will we be? Not to far is the right answer. The seats she sold us had originially been $120 and they were on the 10th row from the ice, over the players entrance, basically some of the best seats in the arena. Success. Do I have to say that I was as happy as a catholic priest at a kindergarden. Oh, and I bought a hand, weird - maybe, hilarious - yes. St Louis won with 4-1, the fourth goal a tech nical delicacy.
Memphis and Graceland
After a 4 hour drive we arrived to Memphis and Grace land, the home of Elvis Presley, the man, the myth, the king. The house itself was a lot smaller than I expected but it was nice, a three story villa with pretty much custom everything. We bought the second biggest package which gave us a tour of the house, a tour of all his cars (read toys), his military adventure, his movie career and a small clothing exhibition. It was awesome. The man had a small army of buggies, cars, motorcycles etc. He also had his own stable and raquetball court. Elvis was buried at a cemetary but later moved to Graceland for security reasons where he now lies with his mother, father and grandmother.
The rest of the night was spent watching the peabody ducks, and listening to blues. The peabody ducks are ducks that live on top of one of the hotels and are trained to march to and from their days occupation, the fountain in the hotel lobby. At 9 every morning and at 5 in the afternoon the hotel rolls out the red carpet so that the ducks can perform "the march of the peabody ducks." Incredibly retarded but pretty funny, apparently they have been doing it since the 1920s, even though a duck are only allowed to do it for three months before retiring to a natural habitat.
Nashville
Nashville was probably the biggest surprise during the week. I didn't have very high expectations and had heard very little about the city, add to that that our only " must see" was the country music museum and hall of fame, not overly exciting. But boy was I wrong. The city is a blast, it has a vibe, a pulse, a feeling to it which is just amazing. It is one of the places I would have nothing against visiting again, so much better than Memphis which was pretty worn down. Nashville was all fun, even the country music museum and hall of fame turned out to be very enjoyable. I had no idea how little I knew about country music and its stars. Or the lifestyle of the ones performing, it was.... refreshing.
After the country /.../ museum we went to the tourist info rmation to see what else there was to do. The question was not what can we do, it was what do we want to do. This was the first night the group didn't do the same thing. We warmed up the same way though, at Tottsies, a famou s honky tonk (a small bar on the main street with live country music). The girls had had enough of NHL-hockey (I didn't know it was possible) so they went to a "tribute to Elvis concert" and Mikolaj and I went to our second game in three days, this time it was the Nashville Predators against the Detroit Red Wings. When I found out the red wings were playing there wasn't an option. It's basically the swedish national team playing in red. Unfortunately, they lost 3-1 but we weren't to sad. We sat far from the ice but had a good overview, the guys behind us was completely crazy but funny so we ended up talking to him a lot and I got to take a picture with the mascot. It was l e g e n d a r y. Unfortunately, I dont have that picture right now, so I'll post it in the next update. I have other pictures though.
Indianapolis
The last day of our road trip was basically only driving, 7 hours or so. It took us through Indianapolis where we mad a small pit-stop for lunch and last minute "gift to whoever welcomed us for thanksgiving" shopping, the Snyders in my case. Indianapolis, the little we saw, seemed like a pretty cool city, fairly modern with a decent amount of memorial cites. Hopefully I'll go back there soon for a Colts (american football) game. We'll see about that, I have to convince DJ first.
We arrived to Chicago during the afternoon and I think we'll pick up there next time I find the energy to write, hopefully soon cause that post will probably be of equal length.
Take care.
"The Gang" consisted of Mikolaj, Cécile, Marie, and Yours Truly. This is definitely a trip I will remember from this year, it exceeded every expectation I had.
St Louis
Since three of us already had been to St Louis we skipped the things we had already done. Cécile got to see the arc at a distance and she's to young to go to the Budweiser factory anyway. So we did something more suited for a child ofv her age. We went to the St Louis Zoo. It's supposed to be one of Americas biggest Zoos, from what I've heard. It really had a lot of animals but it was kind of disturbing to see the spaces they were in, waaaaaay to small in most cases. They fitted a tiger, a jaguar, a leopard, a snow leopard and two lions into the area skansen has for it's mooses. Even so, a zoo is always a zoo and per definition always fun, even for the more adult audience in the group.
Before that we went to city hall and saw an exhibition about St Louis' black population and the way their life had changed over the year. There was also a small art exhibition and a small "development of St Louis" exhibition which we saw before the zoo and the highlight of our trip in St Louis, the NHL game between St Louis Blues and New York Islanders. We went out and bought tickets at the Scottsdale Center before we went to the Zoo, it turned out to be an excellent idea. We had looked at tickets for $40 which would seat us at the worst seats in the arena, highest up, furthest away, probably behind a huge pillar and next to a sweat-smelling lepper. However, those seats were sold out when we got there so the girl in the booth informed us that they had lowered the price on some other seats to meet every size of wallets. The new lowest price was $50. Fine, we'll take it, how far up will will we be? Not to far is the right answer. The seats she sold us had originially been $120 and they were on the 10th row from the ice, over the players entrance, basically some of the best seats in the arena. Success. Do I have to say that I was as happy as a catholic priest at a kindergarden. Oh, and I bought a hand, weird - maybe, hilarious - yes. St Louis won with 4-1, the fourth goal a tech nical delicacy.
Memphis and Graceland
After a 4 hour drive we arrived to Memphis and Grace land, the home of Elvis Presley, the man, the myth, the king. The house itself was a lot smaller than I expected but it was nice, a three story villa with pretty much custom everything. We bought the second biggest package which gave us a tour of the house, a tour of all his cars (read toys), his military adventure, his movie career and a small clothing exhibition. It was awesome. The man had a small army of buggies, cars, motorcycles etc. He also had his own stable and raquetball court. Elvis was buried at a cemetary but later moved to Graceland for security reasons where he now lies with his mother, father and grandmother.
The rest of the night was spent watching the peabody ducks, and listening to blues. The peabody ducks are ducks that live on top of one of the hotels and are trained to march to and from their days occupation, the fountain in the hotel lobby. At 9 every morning and at 5 in the afternoon the hotel rolls out the red carpet so that the ducks can perform "the march of the peabody ducks." Incredibly retarded but pretty funny, apparently they have been doing it since the 1920s, even though a duck are only allowed to do it for three months before retiring to a natural habitat.
Nashville
Nashville was probably the biggest surprise during the week. I didn't have very high expectations and had heard very little about the city, add to that that our only " must see" was the country music museum and hall of fame, not overly exciting. But boy was I wrong. The city is a blast, it has a vibe, a pulse, a feeling to it which is just amazing. It is one of the places I would have nothing against visiting again, so much better than Memphis which was pretty worn down. Nashville was all fun, even the country music museum and hall of fame turned out to be very enjoyable. I had no idea how little I knew about country music and its stars. Or the lifestyle of the ones performing, it was.... refreshing.
After the country /.../ museum we went to the tourist info rmation to see what else there was to do. The question was not what can we do, it was what do we want to do. This was the first night the group didn't do the same thing. We warmed up the same way though, at Tottsies, a famou s honky tonk (a small bar on the main street with live country music). The girls had had enough of NHL-hockey (I didn't know it was possible) so they went to a "tribute to Elvis concert" and Mikolaj and I went to our second game in three days, this time it was the Nashville Predators against the Detroit Red Wings. When I found out the red wings were playing there wasn't an option. It's basically the swedish national team playing in red. Unfortunately, they lost 3-1 but we weren't to sad. We sat far from the ice but had a good overview, the guys behind us was completely crazy but funny so we ended up talking to him a lot and I got to take a picture with the mascot. It was l e g e n d a r y. Unfortunately, I dont have that picture right now, so I'll post it in the next update. I have other pictures though.
Indianapolis
The last day of our road trip was basically only driving, 7 hours or so. It took us through Indianapolis where we mad a small pit-stop for lunch and last minute "gift to whoever welcomed us for thanksgiving" shopping, the Snyders in my case. Indianapolis, the little we saw, seemed like a pretty cool city, fairly modern with a decent amount of memorial cites. Hopefully I'll go back there soon for a Colts (american football) game. We'll see about that, I have to convince DJ first.
We arrived to Chicago during the afternoon and I think we'll pick up there next time I find the energy to write, hopefully soon cause that post will probably be of equal length.
Take care.
Booked and Payed - The RoadTrip Begins
St. Louis Blues - New York Islanders in St Louis, this Saturday. To kick start our roadtrip which will take us from St Louis, past Memphis and Graceland, on to Nashville, Indianapolis and then finally Chicago on Tuesday evening, well in time for Thanksgiving on Thursday. Unfortunately we wont be able to see a rodeo or the NashTrash tour in Nashville which is said to be spectacular, basically a sightseeing bus with crazy guides in costume. I really wanted to do that, but, well well. It's going to be fun anyway, Cécile, Marie, Mikolay, me and a lot of RockNRoll, Blues, and Country. Are you going to be there? Elvis will...
