Booked and Payed - The RoadTrip Begins
St. Louis Blues - New York Islanders in St Louis, this Saturday. To kick start our roadtrip which will take us from St Louis, past Memphis and Graceland, on to Nashville, Indianapolis and then finally Chicago on Tuesday evening, well in time for Thanksgiving on Thursday. Unfortunately we wont be able to see a rodeo or the NashTrash tour in Nashville which is said to be spectacular, basically a sightseeing bus with crazy guides in costume. I really wanted to do that, but, well well. It's going to be fun anyway, Cécile, Marie, Mikolay, me and a lot of RockNRoll, Blues, and Country. Are you going to be there? Elvis will...
Till dig.
Dedikerad till storebror.
Pulling a Pär
First, radical change. Since I have no idea who's reading this and because my network of non-Swedes has increased dramatically since coming to Macomb, I'll give english a shot. If it's horrible and you want me to back up, get my sanity under control again and go back to writing in Swedish, just let me know.
Well, it's been a while, to say the least. Last you heard of me was, well, I honestly don't know. It's been that long. And to make it up, I'm going to try give you a brief summary of the last month and half or so. A sneek peak of everything so to say. Okey, pulling a Pär is converting into english, pulling a Gabby is dividing the blog into sections, and pulling a Fia is messing it all up. Let's hope it doesn't come to the last.
Trip to St.Louis: It's been atleast a month since that trip I think. But it was fun, and to many great pictures was taken for me not to write about it. Basically, we left on friday night, for Kellys house (whom I didn't know before this trip but really like knowing now). Her parents welcomed us into their house and we were treated like royalty. No sheets, pillows, blankets needed. It's taken care of. Okey, perfect, thank you. When we arrived, dinner was waiting on the table, I think that says it all. Oh, and she has pets. Two cats and one baby cow as she put it. The dog was the roundest little bugger I think I've ever seen. So cute, I whish I had a picture but I don't, sadly.
Hm, I'm rambling. But whatever, it's the stupid details that make a story, right? In St Louis we visited the arch aka "the gateway to the midwest", the budweiser factory and St Louis botanical garden. All three were amazing in their own way: The arch was just cool, the budweiser factory was impressing and the botanical garden just relaxing. I think everyone just felt at ease there, sobering up and feeling like we were 65 instead of our 21-25 years.
Halloween: My first real, authentic, american holiday. It definitely made me look forward for whats to come. In Macomb, it's a two day party, which means two outfits, which results in panic. Since I had as much inspiration as a block of concrete, I ended up being a golfer for saturday and on friday we decided to do suit-night. Sometime during that night, I was notified that I wasn't wearing a suit, I was wearing a costume, and I was Barny from "How I met your mother". Since I've never seen the show, I just agreed, nodded politely and didn't think more about it except that somehow I had succeded in being in costume both nights. The costumes are definitely serious business, to give some perspective on it, my friend Jessie said that she couldn't believe the time and efforts the girls put into their costume, she had barely spent any time on it, only since mid-September. "oooooook"...
However, the seriousness of the costumes could really be seen. There were some amazing outfits out there, including one of the characters from where the wild things are. So cool. Here's a little sample of the outfits.
Pearl: It's the name of our new car. Pärlan internationalized, a suiting name for our beauty of a 1995 Buick LeSabre. Marie and I went up to Chicago last week-end and got it. I love having a car, here, it really means freedom. And the car itself? Well, it's like driving a couch. Highway cruiser. Let's just hope it'll last the year out.
International Dinner: This Friday we arranged a little soiré international. Everyone was welcome as long as they brought something. And so they did. I think we were 17 or something like that. The amount of food was enough to feed us. It would have been enough to feed the us army for a year. It was... amazing.
Yep, meatballs on 4 pounds of ground beef.
And since Cécile found a camera and demanded that everyone would make an ugly face, that's what happened. And I would dream of not showing it to you. We're sending them all in to Americas Next Top Model. It'll be a fight to the death.
Well, it's been a while, to say the least. Last you heard of me was, well, I honestly don't know. It's been that long. And to make it up, I'm going to try give you a brief summary of the last month and half or so. A sneek peak of everything so to say. Okey, pulling a Pär is converting into english, pulling a Gabby is dividing the blog into sections, and pulling a Fia is messing it all up. Let's hope it doesn't come to the last.
Trip to St.Louis: It's been atleast a month since that trip I think. But it was fun, and to many great pictures was taken for me not to write about it. Basically, we left on friday night, for Kellys house (whom I didn't know before this trip but really like knowing now). Her parents welcomed us into their house and we were treated like royalty. No sheets, pillows, blankets needed. It's taken care of. Okey, perfect, thank you. When we arrived, dinner was waiting on the table, I think that says it all. Oh, and she has pets. Two cats and one baby cow as she put it. The dog was the roundest little bugger I think I've ever seen. So cute, I whish I had a picture but I don't, sadly.
Hm, I'm rambling. But whatever, it's the stupid details that make a story, right? In St Louis we visited the arch aka "the gateway to the midwest", the budweiser factory and St Louis botanical garden. All three were amazing in their own way: The arch was just cool, the budweiser factory was impressing and the botanical garden just relaxing. I think everyone just felt at ease there, sobering up and feeling like we were 65 instead of our 21-25 years.
The botanical garden
The arch with everyone on the trip: Me, Jessie, Mikolaj, Jenny, Kelly, Mark, and Marie
Fall is kinda amazing
Folke Filbyter is standing statue in St Louis. Why? I have no idea.
Halloween: My first real, authentic, american holiday. It definitely made me look forward for whats to come. In Macomb, it's a two day party, which means two outfits, which results in panic. Since I had as much inspiration as a block of concrete, I ended up being a golfer for saturday and on friday we decided to do suit-night. Sometime during that night, I was notified that I wasn't wearing a suit, I was wearing a costume, and I was Barny from "How I met your mother". Since I've never seen the show, I just agreed, nodded politely and didn't think more about it except that somehow I had succeded in being in costume both nights. The costumes are definitely serious business, to give some perspective on it, my friend Jessie said that she couldn't believe the time and efforts the girls put into their costume, she had barely spent any time on it, only since mid-September. "oooooook"...
However, the seriousness of the costumes could really be seen. There were some amazing outfits out there, including one of the characters from where the wild things are. So cool. Here's a little sample of the outfits.
Pearl: It's the name of our new car. Pärlan internationalized, a suiting name for our beauty of a 1995 Buick LeSabre. Marie and I went up to Chicago last week-end and got it. I love having a car, here, it really means freedom. And the car itself? Well, it's like driving a couch. Highway cruiser. Let's just hope it'll last the year out.
International Dinner: This Friday we arranged a little soiré international. Everyone was welcome as long as they brought something. And so they did. I think we were 17 or something like that. The amount of food was enough to feed us. It would have been enough to feed the us army for a year. It was... amazing.
Yep, meatballs on 4 pounds of ground beef.
And since Cécile found a camera and demanded that everyone would make an ugly face, that's what happened. And I would dream of not showing it to you. We're sending them all in to Americas Next Top Model. It'll be a fight to the death.
Take care.
Bilder
Tänkte jag skulle slänga upp lite bilder också så ni får ett smakprov på hur vi har det men vi börjar med att introducera mina roomies så ni vet vad det är för tomtar jag bor med. Först ut är Florian, min franska vapenbroder, personen som jag överlägset umgås mest med. Och det kan man ju förstå när han bjuder på sånna här bilder.
Sen har vi ju då tjejerna. Två fransyskor och en svenska. Från vänster: Jenny, Marie och Cécile.
Tillsammans bor vi i det här lilla huset. Två våningar, två kök, dubbla badrum och stora rum. Men det är egentligen ett ruckel utan varken ljudisolering eller central värme. Vi får se hur det blir i vinter. Brrr.
Självklart har vi dock gjort vårt bästa för att göra det lite hemtrevligt. Sen bilden togs har det även kommit upp en fransk flagga på väggen mittimot. (Hur i helskotta stavar man mittimot? mitt i mot? mittemot? Jag skäms..)
Innan någonting kunde tas in i huset behövdes det grovstädas. Överallt i alla små skrymslen. Men vi var ju tvugna att fylla kylen med någonting, så det fick bli en Cécile.
Sen dess har vi köpt en soffa. En soffa som slår alla rekord i gräslighet. Vi är nästan lite stolta. Tur för soffan att den är gudomligt skön.
Lite bakande har det också blivit. I olika omgångar, först till Cécile och Matts födelsedagar och sen lite hederligt bullbak med kanske världens bästa kavel.
När Cécile och Matt fyllde år så hade vi alla från Chicago här. En riktigt trevlig helg med många skratt.
Jag är som sagt i macomb. Och ibland ska man bara ge upp med att försöka förklara hur det är. När en bild kan säga så mycket. Den här tyckte jag va rätt beskrivande.
Sist men inte minst vill jag bara lägga upp en bild jag tycker är rolig. Flickan har hittat en ny passion. Gevär. Vi har även hittat ett rosa gevär i en lokal butik för $19.90.
Det var allt för den här gången. Nu ska jag sova.
Sov gott!
Sen har vi ju då tjejerna. Två fransyskor och en svenska. Från vänster: Jenny, Marie och Cécile.
Tillsammans bor vi i det här lilla huset. Två våningar, två kök, dubbla badrum och stora rum. Men det är egentligen ett ruckel utan varken ljudisolering eller central värme. Vi får se hur det blir i vinter. Brrr.
Självklart har vi dock gjort vårt bästa för att göra det lite hemtrevligt. Sen bilden togs har det även kommit upp en fransk flagga på väggen mittimot. (Hur i helskotta stavar man mittimot? mitt i mot? mittemot? Jag skäms..)
Innan någonting kunde tas in i huset behövdes det grovstädas. Överallt i alla små skrymslen. Men vi var ju tvugna att fylla kylen med någonting, så det fick bli en Cécile.
Sen dess har vi köpt en soffa. En soffa som slår alla rekord i gräslighet. Vi är nästan lite stolta. Tur för soffan att den är gudomligt skön.
Lite bakande har det också blivit. I olika omgångar, först till Cécile och Matts födelsedagar och sen lite hederligt bullbak med kanske världens bästa kavel.
När Cécile och Matt fyllde år så hade vi alla från Chicago här. En riktigt trevlig helg med många skratt.
Jag är som sagt i macomb. Och ibland ska man bara ge upp med att försöka förklara hur det är. När en bild kan säga så mycket. Den här tyckte jag va rätt beskrivande.
Sist men inte minst vill jag bara lägga upp en bild jag tycker är rolig. Flickan har hittat en ny passion. Gevär. Vi har även hittat ett rosa gevär i en lokal butik för $19.90.
Det var allt för den här gången. Nu ska jag sova.
Sov gott!
Dags för Midterms
Jag har tappat skrivandet här helt och hållet känner jag. Om jag skriver, när jag skriver så är det kort, dåligt och ointressant. Men va fan, ni får hålla tillgodo med det tills skrivarglöden infinner sig. Nu ska jag dock ge det en chans igen, och vem vet, eftersom jag aldrig har en plan eller tråd när jag skriver så kanske det rent av blir så att jag överraskar mig själv genom att producera något som är värt att både skriva och läsa. Vi får väl se längre ner. Tänkte dock försöka mig på Gabbys modell idag eftersom det är för långt att beskriva allt som hänt sedans jag skrev sist.
Midterms: Ja, dom smyger sig på, hade första i "Enterprise Database Management" i torsdags och det kändes som det gick helt okej. Nästa är nu på tisdag i "Business Systems Analysis" och den känner jag mig mer osäker för. Har inte tagit kursen så jätteseriöst eftersom det känts som att vi inte gjort någonting hittills men när jag nu sitter med materialet som jag behöver kunna tills på tisdag så känns det som ett berg av kunskap. Förhoppningsvis är det mycket upprepningar. De andra kursernas midterm kommer tätt efter men det ska nog gå, javan är enkel, business communication är inte så mycket man kan plugga till utan mer man behöver öva på. Sista kursen är inte förräns på torsdag nästa vecka, så dit är det gott om tid.
Sigma Tau Gamma: Nej, jag har inte gått med i en fraternity men vi har lärt känna lite grabbar från den "fratten" som vi hänger mycket med. Riktigt trevliga grabbar och det känns bra att inte bara umgås med folk i huset eller som är utbytesstudenter. Det gör det lättare att lära känna mer folk, vilket alltid är bra. Det negativa är att det är så mycket roligare att gå ut med dom än att sitta hemma och plugga en lördagkväll som jag borde ha gjort, men men, man får det det positiva med det negativa. Och just nu känns det positivt, det är dessutom killar som spelar golf vilket leder mig in på nästa punkt.
Harry Mussato Golf Course: Jag och Flo har köpt upp oss på varsitt semester-medlemskap vilket gör att vi får spela hur mycket vi vill. Hittills har det väl blivit tio rundor kanske och två scramble-tävlingar, något som är riktigt kul. Scramble är riktigt underskattat, gör att alla kan känna att dom alltid har en chans att göra något bra, vilket ofta är resultatet. Bästa resultatet är -2 på nio hål vilket kändes riktigt bra, speciellt eftersom jag och Flo spelade matchspel. Just den rundan vann hann inte, även fast jag ofta får spö i både golf och raquetball.
jag tänker på er.
Midterms: Ja, dom smyger sig på, hade första i "Enterprise Database Management" i torsdags och det kändes som det gick helt okej. Nästa är nu på tisdag i "Business Systems Analysis" och den känner jag mig mer osäker för. Har inte tagit kursen så jätteseriöst eftersom det känts som att vi inte gjort någonting hittills men när jag nu sitter med materialet som jag behöver kunna tills på tisdag så känns det som ett berg av kunskap. Förhoppningsvis är det mycket upprepningar. De andra kursernas midterm kommer tätt efter men det ska nog gå, javan är enkel, business communication är inte så mycket man kan plugga till utan mer man behöver öva på. Sista kursen är inte förräns på torsdag nästa vecka, så dit är det gott om tid.
Sigma Tau Gamma: Nej, jag har inte gått med i en fraternity men vi har lärt känna lite grabbar från den "fratten" som vi hänger mycket med. Riktigt trevliga grabbar och det känns bra att inte bara umgås med folk i huset eller som är utbytesstudenter. Det gör det lättare att lära känna mer folk, vilket alltid är bra. Det negativa är att det är så mycket roligare att gå ut med dom än att sitta hemma och plugga en lördagkväll som jag borde ha gjort, men men, man får det det positiva med det negativa. Och just nu känns det positivt, det är dessutom killar som spelar golf vilket leder mig in på nästa punkt.
Harry Mussato Golf Course: Jag och Flo har köpt upp oss på varsitt semester-medlemskap vilket gör att vi får spela hur mycket vi vill. Hittills har det väl blivit tio rundor kanske och två scramble-tävlingar, något som är riktigt kul. Scramble är riktigt underskattat, gör att alla kan känna att dom alltid har en chans att göra något bra, vilket ofta är resultatet. Bästa resultatet är -2 på nio hål vilket kändes riktigt bra, speciellt eftersom jag och Flo spelade matchspel. Just den rundan vann hann inte, även fast jag ofta får spö i både golf och raquetball.
The Rec Center: Som jag nämnt tidigare har jag faktiskt utnyttjat skolans träningsanläggning. The rec center invigdes i våras och är stort, fräscht och faktiskt riktigt bra. Som exampel så har den 6 basketplaner, en simhall, 4 raquetball-hallar, gym, löparbanor mm. Jag och Flo började spela raquetball med vår kompis DJ (som pluggat med oss ett år nu) när vi kom och ma kan lugnt säga att båda två fastnade. Så därför är vi nu med i universitetets interna raquetball liga. Åttondelsfinalerna börjar nu på måndag efter ett litet gruppspel. Ska bli riktigt skoj.
Huset: Som dom flesta av er vet så bor jag tillsammans med fyra andra, och än så länge måste jag säga att det funkar riktigt bra. Det blir mycket översättningar fram och tillbaka eftersom ingen av oss har engelska som första språk men det är det som gäller. Vi delar inte matnotan och kör storkok hela tiden men det blir gemensam middag rätt ofta ändå. Lite tungt är det ändå när man blir lovad middag och när det väl serveras är det Oeuf de Coque (jag har ingen aning om hur det stavas). För er som känner mig så kan ni ju tänka er hur lycklig jag var när det serverades löskokt ägg som man skulle doppa bröd i. Ingen riktig måltid som man vill grunda en bra kväll på stan med. Menmen, jag höll god min och idag har jag istället blivit serverad amerikanska pannkakor. Man får ge o ta. Men jag måste erkänna att eftersom fransmännen är tre o två av dom pratar halvknackig engelska så blir det en del franska. Eftersom jag inte förstår ett skvatt av det så blir det att jag saknar att prata svenska. För hur mycket jag pratar engelska eller hur bra jag är på det så är det stor skillnad mot att prata sitt eget språk, det är så sjukt mycket mer nyanserat.
Jag började skriva det här inlägget för 5 timmar sen, ungefär 20 minuter in i det meddelade Flo att Sig-tau-grabbarna skulle komma och plocka upp oss för att spela golf om fem minuter. Så nu känner jag mig ännu lite mer stressad över skolan. Men det var värt det, för det va en helt fantastisk dag där ute som avslutades med en magnifik måne över sista hålet när vi kom in i skymningen.
Ha det bra,
jag tänker på er.
Kökstjänstgöring
Gjorde en kraftsamling idag för att mina rumskamrater skulle klara av sin studiemängd för kvällen. Eftersom jag gjort större delen av mina läxor gav jag mig på att baka och laga söndagsmiddag. En liten boeuf bourguignon med tillhörande potatismos gjorde fransmännen glada. Och det är viktigt att hålla det franska temperamentet i styr. Det vet jag allt för väl... ;-)
Och för oss svenskar (fast egentligen primärt för frassarna också) blev det bullbak medans grytan stod och puttrade. Vaniljbullar skulle bakas eftersom Cécile "eights" cinnamon. Så det blev det. Tyvärr sabbade bakplåtspappret och ugnen festen genom att dödsgrilla botten på bullarna. På ovansidan va dom jättefina, på undersidan va dom kolsvarta. Andra plåten blev dock bra. Jaja, half as thick, twice as good. Det var ändå uppskattat. Och som en bonus luktar hela jag bulle. Ca va!
Och för oss svenskar (fast egentligen primärt för frassarna också) blev det bullbak medans grytan stod och puttrade. Vaniljbullar skulle bakas eftersom Cécile "eights" cinnamon. Så det blev det. Tyvärr sabbade bakplåtspappret och ugnen festen genom att dödsgrilla botten på bullarna. På ovansidan va dom jättefina, på undersidan va dom kolsvarta. Andra plåten blev dock bra. Jaja, half as thick, twice as good. Det var ändå uppskattat. Och som en bonus luktar hela jag bulle. Ca va!
Efter en månad i Macomb.
Okej, dags för uppdatering.
Livet i Macomb är rätt mycket vardagligt lunk. Det händer inte så mycket bortsett från skola och eventuellt festande. Själva staden bjuder inte på några sevärdheter eller kändis-spottingar som jag kan skryta med. Det häftigaste jag sett hittills är nog Amish-folk som åkt droska till Wal-mart. Och det är ju inte illa det i och för sig.
Skolan rullar på; Amerikanarna är mycket för läxor och ”popquizes” vilket jag inte riktigt förstår mig på. Eller, jag förstod mig inte på det, jag gav det faktiskt lite eftertanke eftersom jag störde mig så mycket på det. Såhär tror jag att det är:
Vi har kurser som håller på i 5 veckor med en stor slut-tentamen. Allting på ett kort, all-in, bära eller brista, skit samma. Vi kan skriva vår tenta igen om 1 månad, 2 månader, 1 år eller 14 år om vi så behagar. Varför bryr vi oss inte? För att det är gratis. Vi har ingen ekonomisk press att klara skolan eller att ta vår examen på ”rätt” antal terminer. För amerikanarna är det lite annorlunda eftersom dom betalar multum för att gå i skolan. En extra termin eller ett extra år är ingen höjdare, speciellt inte om man är lite äldre och betalar själv för sin utbildning. Därför har amerikanska systemet hjälpt sina elever att klara kurserna direkt, kanske inte med högsta betyg men ändå, genom att sprida ut riskerna lite. Genom att delar av betyget tjänas in på läxor, popquizes och närvaro gör att det är lättare att i all fall ta sig igenom en kurs.
Med det i åtanke, pratade jag lite med en av mina lärare idag efter lektionen. Detta är nämligen en lärare som praktiskt taget delar ut alla exam-questions under första lektionen för att förbereda eleverna men som samtidigt inte har några läxor. Att vi inte har några läxor beror på att vi under kursen kommer ha ett stort projekt som kräver att man sätter sig in i programvaran som ska användas. Vidare hävdar han att han inte har något medlidande med elever som inte tar sig igenom de tutorial-timmar som krävs för att behärska programmet och därmed projektet. Som det kräket jag är, efter ännu ett av hans specialitet, 3 minuters popquizen som retar gallfeber på mig, påpekade jag för honom att det är lätt paradoxalt att genomföra popquizes, ha midterm, projekt etc. men inte bry sig om folk faktiskt tar sig igenom tutorialsen i tid. Detta eftersom han i allt utom tutorialsen inte litar på att eleverna tar sitt ansvar men i det avseendet totalt litar på att folk tar sitt ansvar. Lite hur ska han ha det? Han är faktiskt en riktigt sympatisk lärare så han lät mig förklara hur jag såg på det och sa sen att han aldrig tänkt på det på det viset. Lär väl inte bli någon ändring men han tyckte det va intressant att få en synvinkel på det och jag tyckte det va skönt att vädra mitt missnöje. Haha… Jaja, man får göra sina karaktärsbedömningar och sen spy galla över dom som kan ta det på rätt sätt, det va ju inget personligt. Skolan är mycket lättare här, samtidigt tycker jag bättre om det svenska systemet då det faktiskt gör att det känns som om man tar ordentliga kliv framåt varje föreläsning. Det här är babysteps för en bananfluga.
Vi har inte fått reda på något mer om försäkringen än men det är inne på beslut. Lär väl bli nekade igen och dom lär väl få in en till överklagan. Haha, jag har till December på mig. Man får inte välja kurser till vårterminen om man inte har betalat höstens notor nämligen. It ain't over 'til the fat lady sings.
Det får nog vara allt för den här gången. Jag håller på att kompilera en liten lista på amerikanska vanor och företeelser men det får nog bli till ett helt enskilt inlägg, så jag kan hålla er underhållna mer frekvent.
Försäkringstrubbel
Lite sur blir man ju när man får avslag på att slippa skolförsäkringen. Även fast skolan själv uttrycker att deras endast kommer gälla om inte min personliga (via kammarkollegiet) inte gäller. Vilket ju är rätt troligt att det kommer behövas eftersom kammarkollegiets max tak är 7 ggr högre än skolans. Så det e ju kul att dom vill att man ska betala 350 per termin för en försäkring som man GARANTERAT inte kommer behöva. Kul, kul, verkligen... Finns ju inte en chans att man betalar. Här ska byråkratibråkas...
Statusrapport: Macomb
Ni kanske undrar vart jag hållit hus, en rätt befogad fråga med tanke på att jag är på andra sidan jordklotet och man kan tycka att jag borde hålla er i alla fall någorlunda uppdaterade om vad jag har för mig. Som svar på era bryderier kan jag mest hänvisa till frånvaron av internet på en dator med å, ä och ö. Detta är nu ordnat och därför får ni nu således ännu en inblick i min vardag.
Senast jag skrev skulle jag precis iväg på ”the air & water show” i Chicago. Mycket har hänt sen dess men vi kan väl ta det från början.
The air and water show är en flyguppvisning och båtuppvisning. Båtuppvisningen såg vi ingenting av men flyguppvisningen kunde man inte se från bättre platser. ”The thunderbirds”, stridspiloter i stridsflygplan som flyger helt vansinnigt nära varandra, kör chickenrace, stiger rakt upp och korsar varandras flygvägar med någon meter till godo. Riktigt häftigt, sjukt imponerande och jävligt mäktigt när fem stridsflygplan i formation flyger 40 meter över huvudet på en. Detta eftersom vi såg hela showen från en balkong, högst upp i en av skyskraporna längst ut mot vattnet. Som sagt, bättre plats kunde man inte bett om. Det här va på lördagen och det skulle visa sig bli sista kvällen i Chicago då jag och Matt bilade ner till Macomb under söndagseftermiddagen.
Herregud, va nedstämd jag va när vi närmade oss Macomb. Jag ville helt ärligt bara sjunka genom gjorden. 30 minuter utanför Chicago började majsfälten, och sen tog dom aldrig slut. Majs, majs, majs, majs, majs, majs, majs, majs, sojabönor, majs, majs, majs, majs. Egentligen är det helt fantastiskt att det finns så mycket majs på ett och samma ställe, men herregud vad deprimerande det är när man vet att man ska spendera ett år där ute i mitten av allting. Och inte blev det bättre när vi närmade oss staden. Först passerar man ”samhället” Good Hope (400 invånare) och sen kommer man in i huset där Matt bor. Jag har aldrig i mitt liv varit så nära på att bara vända i dörren, tacka för mig och åka tillbaka dit jag kom ifrån. Vilket råtthål! Plastpåsar i alla hörn, kläder slängda överallt, disk och köksutrustning över alla vågräta ytor, mögel på toasitsen, skitiga heltäckningsmattor, fuktskadad källare och en doft som jag inte ens vill försöka mig på att beskriva. Man skulle sammanfatta läget som att jag har varit gladare i mitt liv. Men, förtrösta icket, efter en lite seg dag efter så har det bara blivit bättre.
Dagen efter åkte vi ut till vår hyresvärd för att plocka upp nycklarna till vårt hus (planlösning av huset tar vi senare). För det första är framsidan av huset inte direkt top-notch, amerikansk standard är aningen lägre än svensk, för att sammanfatta det milt. Som tur var hade vi blivit förvarnade om att alla fönster på verandan skulle vara utslagna tack vare den tidigare hyresgästen annars hade det kunnat bli en otrevlig överraskning. Men vi väntade oss inte det vi såg när vi öppnade ytterdörren. Byggpapp, överallt. Cirkelsågar, vinkelslipar, bygglampor, byggfläktar, hej och hå, skit här, smuts där, damm överallt. Det visade sig att dom höll på att göra om badrummet på nedre våningen eftersom, som en amerikan vi träffade i grannhuset sa: ”hade man gått på toa där va man tvungen att hänga upp byxorna på tork och fortsätta kvällen utan dom eftersom dom va så blöta.”. Utmärkt, lysande, ljuvligt, tack. Toaletten stod i badkaret, det fanns inget golv, handfat och badrumsskåp stod i vardagsrummet. Man skulle väl kunna säga att damen hos hyresvärden fick sig ett litet telefonsamtal och en vänlig påminnelse om att om hon tyckte jag va jobbig så skulle hon få erfara något helt nytt när 3 tjejer dimper in imorgon, varav två är franska (läs: varav två med franskt temperament och låg tröskel för saker som inte står rätt till, klart lite överseende med det.). Behöver jag nämna att jag även denna natt sov hos Matt.
Morgonen efter när vi kommer tillbaka har dom dock fixat allting, det luktar ju fortfarande instängt och dålig luft, smutsiga mattor och lite annat, men det går att vädra ut, vilket tjejerna fick ta hand om när dom kom eftersom dom bestämde sig för att dom va jetlagged och inte ville sova hos Matt på soffor utan hemma hos sig själva, på golvet. Skyll er själva. Under dagarna jag sov hos Matt han jag dock upptäcka något fantastiskt, något jag vill dela med mig av till resten av världen, nämligen ”It’s always sunny in Philadelphia”. Har ni inte sett den serien, gör det, den är underbar.
Sen dess har vi försökt att inreda huset så gått det går med så lite resurser som möjligt, inga pengar, ingen bil. Tabbe Ragnar. Menmen, skam den som ger sig. Huset är en tvåplansvilla med 4 stora sovrum på ungefär 20 kvadrat, varav ett med ett litet sidoutrymme, sovalkov (mitt rum, etta in = tjing, pax, tuppen ja osv.), och ett litet mindre sovrum som. Det största och det minsta tillsammans med ett mellanstort finns på ovanvåningen tillsammans med ett kök och ett badrum. På undervåningen finns de andra två sovrummen, ett lite större vardagsrum, badrum, separat tvättstuga och kök. Ja, vi har två kök, vi använder dock bara det nedre eftersom det övre är helt vansinnigt värdelöst. Det övre köket använder vi som soprum och förråd för golfklubbor och diverse. Än så länge har jag fått in en säng, två trasmattor, ett skrivbord och en papperskorg i mitt rum tillsammans med en fläkt som jag köpte idag men nog ska lämna tillbaka imorgon eftersom den låter som en mindre flygplan. Inte så hemtrevligt än men det blir bättre för varje dag. Har tyvärr inga bilder, annars hade jag lagt upp dem, såklart.
Nu i måndags började skolan med riktiga lektion, introduktionsveckan för utbytesstudenter är över. Den bestod förövrigt mest utav 18 kinesiska flickor som fnittrade ifatt till föreläsarens inövade skämt, jisses. Det va tänkt att jag skulle ta sex ämnen den här terminen men det blev fem eftersom jag lyckades få tillgodoräkna mig en kurs från Sverige, Regressions- och tidsserieanalys, så jävla viktigt eftersom den kursen inte är en av mina favoriter och för att lärarinnan va från balkan och utan problem blev överröstad av AC-n i klassrummet. De andra klasserna jag läser är business communication, business systems analysis, business database management, network and data communication concepts och principles of computer science II (Ja, javan kom tillbaka och bet mig i ändalyktan). Tror dock inte javan är någon fara eftersom hon förutsätter att vi inte kan ett skvatt och kommer ta det från början, när jag insåg det va jag minst sagt lättad. Lärarna är väl lite blandade, i de två första ämnena verkar dom bra, i dom två efterföljande är den ena läraren indisk (med en lurig dialekt som man måste koncentrera sig för att förstå) och en korean (som är helt spritt språngandes omöjlig att förstå eftersom han knappt pratar engelska och dessutom föreläser om vad som händer bakom kulisserna när vi besöker en webbsida, alltså hur meddelanden skapas, omvandlas, transporteras, omkodas till binär kod, routras etc.). Den kursen kommer bli en pers, men den verkar ändå rätt intressant, vore kul att kunna förstå allt det där som är så sjukt tekniskt. Vi får väl se. Kurslitteratur är löjligt dyrt men jag kom billigt undan, mina fyra böcker kostade tillsammans inte mer än $150. Jenny köpte fem och fick betala mer än $500, segt! Och det är bara för en termin. Skulle priserna vara likadana i Linköping skulle folk gå i taket med protestlistor, arga lappar, protestmarscher och allvarlig alkoholism, och så kan vi ju inte ha det.
Hur som helst, ikväll va det meningen att vi skulle gå ut och fira att helgen närmar sig (vissa jänkare menar tydligen på att onsdag är första dagen på helgen så dom satte igång redan igår) men det spöregnar, åskar och blixtrar. Så i stället sitter jag hemma och knappar på datorn för att hålla er där hemma nöjda och glada, bra va? Cecile har jättemycket i skolan redan nu så hon pluggar flitigt, jag har typ ingenting och även om jag hade det hade jag inte kunnat göra något eftersom jag väntar på att mina böcker ska anlända. Jag börjar ingen av dagarna den här terminen tidigare än 11.00 vilket är väldigt skönt, är ju inte i mitt esse på morgnarna.
Det känns fortfarande helt sjukt att jag är sju timmar efter er och att klockan är 4 när jag går upp. Det känns liksom fortfarande lite surrealistiskt, men det vänjer jag mig väl vid. Annars är allting jättebra här, campusområdet är fint och har ett helt ottroligt trevåningsgym som jag helt emot mina egna föreställningar faktiskt använt. Efter två dagars racketball i måndags och tisdags (med efterföljande träningsverk igår) blev det ett kort löp-pass runt i området här igår. Idag har det varit återhämtningsdag men imorrn kan det nog bli något, typ badminton eller bara racketball igen, det e så sjukt kul. Som squash fast utan linjer typ, haha.
Vi har inte planerat in några resor än men det gör vi nog snart och då meddelar jag er också, va så säkra, ni ska få ha koll på vart jag är.
Till dess,
Ha det bra, lev väl och skänk mig en tanke då och då.
Ciao
Senast jag skrev skulle jag precis iväg på ”the air & water show” i Chicago. Mycket har hänt sen dess men vi kan väl ta det från början.
The air and water show är en flyguppvisning och båtuppvisning. Båtuppvisningen såg vi ingenting av men flyguppvisningen kunde man inte se från bättre platser. ”The thunderbirds”, stridspiloter i stridsflygplan som flyger helt vansinnigt nära varandra, kör chickenrace, stiger rakt upp och korsar varandras flygvägar med någon meter till godo. Riktigt häftigt, sjukt imponerande och jävligt mäktigt när fem stridsflygplan i formation flyger 40 meter över huvudet på en. Detta eftersom vi såg hela showen från en balkong, högst upp i en av skyskraporna längst ut mot vattnet. Som sagt, bättre plats kunde man inte bett om. Det här va på lördagen och det skulle visa sig bli sista kvällen i Chicago då jag och Matt bilade ner till Macomb under söndagseftermiddagen.
Herregud, va nedstämd jag va när vi närmade oss Macomb. Jag ville helt ärligt bara sjunka genom gjorden. 30 minuter utanför Chicago började majsfälten, och sen tog dom aldrig slut. Majs, majs, majs, majs, majs, majs, majs, majs, sojabönor, majs, majs, majs, majs. Egentligen är det helt fantastiskt att det finns så mycket majs på ett och samma ställe, men herregud vad deprimerande det är när man vet att man ska spendera ett år där ute i mitten av allting. Och inte blev det bättre när vi närmade oss staden. Först passerar man ”samhället” Good Hope (400 invånare) och sen kommer man in i huset där Matt bor. Jag har aldrig i mitt liv varit så nära på att bara vända i dörren, tacka för mig och åka tillbaka dit jag kom ifrån. Vilket råtthål! Plastpåsar i alla hörn, kläder slängda överallt, disk och köksutrustning över alla vågräta ytor, mögel på toasitsen, skitiga heltäckningsmattor, fuktskadad källare och en doft som jag inte ens vill försöka mig på att beskriva. Man skulle sammanfatta läget som att jag har varit gladare i mitt liv. Men, förtrösta icket, efter en lite seg dag efter så har det bara blivit bättre.
Dagen efter åkte vi ut till vår hyresvärd för att plocka upp nycklarna till vårt hus (planlösning av huset tar vi senare). För det första är framsidan av huset inte direkt top-notch, amerikansk standard är aningen lägre än svensk, för att sammanfatta det milt. Som tur var hade vi blivit förvarnade om att alla fönster på verandan skulle vara utslagna tack vare den tidigare hyresgästen annars hade det kunnat bli en otrevlig överraskning. Men vi väntade oss inte det vi såg när vi öppnade ytterdörren. Byggpapp, överallt. Cirkelsågar, vinkelslipar, bygglampor, byggfläktar, hej och hå, skit här, smuts där, damm överallt. Det visade sig att dom höll på att göra om badrummet på nedre våningen eftersom, som en amerikan vi träffade i grannhuset sa: ”hade man gått på toa där va man tvungen att hänga upp byxorna på tork och fortsätta kvällen utan dom eftersom dom va så blöta.”. Utmärkt, lysande, ljuvligt, tack. Toaletten stod i badkaret, det fanns inget golv, handfat och badrumsskåp stod i vardagsrummet. Man skulle väl kunna säga att damen hos hyresvärden fick sig ett litet telefonsamtal och en vänlig påminnelse om att om hon tyckte jag va jobbig så skulle hon få erfara något helt nytt när 3 tjejer dimper in imorgon, varav två är franska (läs: varav två med franskt temperament och låg tröskel för saker som inte står rätt till, klart lite överseende med det.). Behöver jag nämna att jag även denna natt sov hos Matt.
Morgonen efter när vi kommer tillbaka har dom dock fixat allting, det luktar ju fortfarande instängt och dålig luft, smutsiga mattor och lite annat, men det går att vädra ut, vilket tjejerna fick ta hand om när dom kom eftersom dom bestämde sig för att dom va jetlagged och inte ville sova hos Matt på soffor utan hemma hos sig själva, på golvet. Skyll er själva. Under dagarna jag sov hos Matt han jag dock upptäcka något fantastiskt, något jag vill dela med mig av till resten av världen, nämligen ”It’s always sunny in Philadelphia”. Har ni inte sett den serien, gör det, den är underbar.
Sen dess har vi försökt att inreda huset så gått det går med så lite resurser som möjligt, inga pengar, ingen bil. Tabbe Ragnar. Menmen, skam den som ger sig. Huset är en tvåplansvilla med 4 stora sovrum på ungefär 20 kvadrat, varav ett med ett litet sidoutrymme, sovalkov (mitt rum, etta in = tjing, pax, tuppen ja osv.), och ett litet mindre sovrum som. Det största och det minsta tillsammans med ett mellanstort finns på ovanvåningen tillsammans med ett kök och ett badrum. På undervåningen finns de andra två sovrummen, ett lite större vardagsrum, badrum, separat tvättstuga och kök. Ja, vi har två kök, vi använder dock bara det nedre eftersom det övre är helt vansinnigt värdelöst. Det övre köket använder vi som soprum och förråd för golfklubbor och diverse. Än så länge har jag fått in en säng, två trasmattor, ett skrivbord och en papperskorg i mitt rum tillsammans med en fläkt som jag köpte idag men nog ska lämna tillbaka imorgon eftersom den låter som en mindre flygplan. Inte så hemtrevligt än men det blir bättre för varje dag. Har tyvärr inga bilder, annars hade jag lagt upp dem, såklart.
Nu i måndags började skolan med riktiga lektion, introduktionsveckan för utbytesstudenter är över. Den bestod förövrigt mest utav 18 kinesiska flickor som fnittrade ifatt till föreläsarens inövade skämt, jisses. Det va tänkt att jag skulle ta sex ämnen den här terminen men det blev fem eftersom jag lyckades få tillgodoräkna mig en kurs från Sverige, Regressions- och tidsserieanalys, så jävla viktigt eftersom den kursen inte är en av mina favoriter och för att lärarinnan va från balkan och utan problem blev överröstad av AC-n i klassrummet. De andra klasserna jag läser är business communication, business systems analysis, business database management, network and data communication concepts och principles of computer science II (Ja, javan kom tillbaka och bet mig i ändalyktan). Tror dock inte javan är någon fara eftersom hon förutsätter att vi inte kan ett skvatt och kommer ta det från början, när jag insåg det va jag minst sagt lättad. Lärarna är väl lite blandade, i de två första ämnena verkar dom bra, i dom två efterföljande är den ena läraren indisk (med en lurig dialekt som man måste koncentrera sig för att förstå) och en korean (som är helt spritt språngandes omöjlig att förstå eftersom han knappt pratar engelska och dessutom föreläser om vad som händer bakom kulisserna när vi besöker en webbsida, alltså hur meddelanden skapas, omvandlas, transporteras, omkodas till binär kod, routras etc.). Den kursen kommer bli en pers, men den verkar ändå rätt intressant, vore kul att kunna förstå allt det där som är så sjukt tekniskt. Vi får väl se. Kurslitteratur är löjligt dyrt men jag kom billigt undan, mina fyra böcker kostade tillsammans inte mer än $150. Jenny köpte fem och fick betala mer än $500, segt! Och det är bara för en termin. Skulle priserna vara likadana i Linköping skulle folk gå i taket med protestlistor, arga lappar, protestmarscher och allvarlig alkoholism, och så kan vi ju inte ha det.
Hur som helst, ikväll va det meningen att vi skulle gå ut och fira att helgen närmar sig (vissa jänkare menar tydligen på att onsdag är första dagen på helgen så dom satte igång redan igår) men det spöregnar, åskar och blixtrar. Så i stället sitter jag hemma och knappar på datorn för att hålla er där hemma nöjda och glada, bra va? Cecile har jättemycket i skolan redan nu så hon pluggar flitigt, jag har typ ingenting och även om jag hade det hade jag inte kunnat göra något eftersom jag väntar på att mina böcker ska anlända. Jag börjar ingen av dagarna den här terminen tidigare än 11.00 vilket är väldigt skönt, är ju inte i mitt esse på morgnarna.
Det känns fortfarande helt sjukt att jag är sju timmar efter er och att klockan är 4 när jag går upp. Det känns liksom fortfarande lite surrealistiskt, men det vänjer jag mig väl vid. Annars är allting jättebra här, campusområdet är fint och har ett helt ottroligt trevåningsgym som jag helt emot mina egna föreställningar faktiskt använt. Efter två dagars racketball i måndags och tisdags (med efterföljande träningsverk igår) blev det ett kort löp-pass runt i området här igår. Idag har det varit återhämtningsdag men imorrn kan det nog bli något, typ badminton eller bara racketball igen, det e så sjukt kul. Som squash fast utan linjer typ, haha.
Vi har inte planerat in några resor än men det gör vi nog snart och då meddelar jag er också, va så säkra, ni ska få ha koll på vart jag är.
Till dess,
Ha det bra, lev väl och skänk mig en tanke då och då.
Ciao
(a parentheses)
Idag är en sån dag då huvud, fötter, mage och tankar gör lite som dom vill. En sådan dag som ofta flyter förbi utan att man märker den eller kommer ihåg den för något speciellt, trots det sätter den sina spår genom magkänslor som sätter fart på en tanketråd som man sen kan gå och grubbla på i någon dag, en vecka, eller ett par kanske.
Idag under en stund på verandan, grubblandes på vad som egentligen hände igår insåg jag att människan är ett rätt lustigt släkte. Alla andra raser verkar lära av sina misstag, människan gör gladeligen om sina, oavsett om det gäller jobb, skola, alkohol eller kärlek. Oavsett inom vilket område snedsteget togs så är dagen efter helt förstörd, man går bara och grämer sig över vad som varit, vad som skulle kunnat gjorts annorlunda för en annan utgång och den exakta tidpunkten då allt gick åt helvete. Hela dagen efter går åt till att försöka lära sig av sina misstag för att inte upprepa dem igen. En helt värdelös dag alltså eftersom man likt förbannat gör om samma misstag så fort möjlighet ges.
När vatten forsar fram, finns funderingar om färdväg och miljökvalitet i bakhuvudet på en vattenmolekyl? Undrar om en vattenmolekyl passerar samma ställe två gånger. Den tanken kommer jag lätt kunna spendera några dagar med.
Idag under en stund på verandan, grubblandes på vad som egentligen hände igår insåg jag att människan är ett rätt lustigt släkte. Alla andra raser verkar lära av sina misstag, människan gör gladeligen om sina, oavsett om det gäller jobb, skola, alkohol eller kärlek. Oavsett inom vilket område snedsteget togs så är dagen efter helt förstörd, man går bara och grämer sig över vad som varit, vad som skulle kunnat gjorts annorlunda för en annan utgång och den exakta tidpunkten då allt gick åt helvete. Hela dagen efter går åt till att försöka lära sig av sina misstag för att inte upprepa dem igen. En helt värdelös dag alltså eftersom man likt förbannat gör om samma misstag så fort möjlighet ges.
När vatten forsar fram, finns funderingar om färdväg och miljökvalitet i bakhuvudet på en vattenmolekyl? Undrar om en vattenmolekyl passerar samma ställe två gånger. Den tanken kommer jag lätt kunna spendera några dagar med.
På andra sidan pölen
Chicago, Illinois, USA. Då var man här, äntligen.
Flygresan i onsdags blev lite längre än väntat. Med en mellanlandning i Philadelphia där thunderstorms uppehöll oss en stund så kom jag tillslut iväg till Chicago. 15 timmars flygning från Stockholm tar på krafterna (vilket är lustigt eftersom 14,5 av dom gick åt till läsning. Hursomhelst så blev jag mött på flygplatsen av både Carolyn och Mark, som båda tyvärr väntat på mig i två timmar eftersom flyget skulle ha landat 19.17 men inte landade förräns 21.05, lokal tid, alltså 04.05 min tid. Lätt sliten men klart förväntansfull fick jag the grand tour ac Chicago by night av Carolyn. Stan är riktigt häftig, den har lite av allt: trevliga "förorter", mindre trevliga förorter, skyskrapor, stränder, vatten. Ja, lite av allt som sagt. Kvällen avslutades med några öl tillsammans med Emmett och hans fru Maggie på en lokal bar som eventuellt skulle kunna vara den slitnaste baren jag någonsin varit på. Men det va trevligt ändå. Klockan var nog närmare halv nio, min tid, innan jag kom i säng på en uppblåsbar luftmadrass (med fjärrkontroll, ihihihi) på vardagsrumsgolvet hemma hos Carolyn.
De senaste två dagarna har vi spenderat med sightseeing och konserter. Under torsdagen va vi o kollade på the museum of contemporary photography, lite blandade platser, parker och byggnader. Allt i en salig röra. Kvällen avslutades med jazzkonsert i Milleniumpark, en park downtown, med skyskraporna i bakgrunden, en gigantisk scen, amfiteater med plaststolar och en enorm gräsmatta bakom dit folk tog med sig picnic och slog sig ner och pratade och lyssnade på jazz. Vi hade med oss ett sex-pack öl men njöt icke desto mindre av det.
Igår gjorde vi typ ingenting, utom att fixa ett bank-konto till mig. Efter lite efterforskning, insåg vi att Chase (som både Carolyn och mormor har) inte finns i Macomb. Däremot finns Bank of America så det fick bli ett sånt konto. Telefonabonnemang visade sig svårare än trott, Verizon som tydligen är det bästa lagrar all information på själva telefonen, så min telefon som är beroende av ett sim-kort visade sig oduglig. Eftersom jag inte orkar lägga ut $100 på ny telefon så ska jag nog skaffa ett AT&T-abonnemang, efter som det tydligen är det enda som funkar med sim-kort. Jaja, praktiskt dravel som egentligen inte intresserar någon, men sådan var dagen igår ända tills på kvällen då vi återvände till Millenium park för att lyssna på the grant park orchestra som framförde Beethovens 9.e symfoni. Likt kvällen innan va parken proppfull (denna kväll var dock publiken lite mer homogen, vita medelålders och gamla människor med sporadiska klickar av annat folk). Igår hade vi dock planerat lite mer, vi hade närmare bestämt bjudit in Carolyns familj som tog hand om resten. Fried chicken, potatissallad, bröd vin och ost avnjöts under en stjärnklar himmel i jolmig värme. Minst sagt behagligt. Dom säger att värmen brukar hålla i sig långt in i oktober, vi får se om det stämmer, man kan ju alltid hoppas. Fast det får gärna bli lite svalare, dagarna har varit närmast olidligt varma med grader upp emot 30 grader celsius.
Idag ska vi på något hemmaparty hos vänner till Carolyns familj som bor högt upp i en skyskrapa ut mot vattnet för att kolla på "the air & watershow" som bland annat tydligen är en flyguppvisning av stridsflygplan. Det händer tydligen mycket annat också av vilket jag är lyckligt ovetandes. Det man inte vet om kan man bli glatt överraskad av. Så jag litar på att det blir bra eftersom de säger att det här är en av de häftigaste tillställningarna under året. Bara att tacka och ta emot samt glädjas över att man kom några dagar tidigare.
Imorgon åker jag dock ner till Macomb med Matt som ska flytta in i sin lägenhet. Tillgång till huset får jag på måndag så då får man göra ett jätteryck och försöka hitta en säng. Men det är ett senare problem, tills dess ska jag njuta lite till av Chicago, det är verkligen en skithäftig stad som jag verkligen trivs i och tycker om än så länge.
Until next time,
take care, relax and enjoy.
Hörs snart igen.
Flygresan i onsdags blev lite längre än väntat. Med en mellanlandning i Philadelphia där thunderstorms uppehöll oss en stund så kom jag tillslut iväg till Chicago. 15 timmars flygning från Stockholm tar på krafterna (vilket är lustigt eftersom 14,5 av dom gick åt till läsning. Hursomhelst så blev jag mött på flygplatsen av både Carolyn och Mark, som båda tyvärr väntat på mig i två timmar eftersom flyget skulle ha landat 19.17 men inte landade förräns 21.05, lokal tid, alltså 04.05 min tid. Lätt sliten men klart förväntansfull fick jag the grand tour ac Chicago by night av Carolyn. Stan är riktigt häftig, den har lite av allt: trevliga "förorter", mindre trevliga förorter, skyskrapor, stränder, vatten. Ja, lite av allt som sagt. Kvällen avslutades med några öl tillsammans med Emmett och hans fru Maggie på en lokal bar som eventuellt skulle kunna vara den slitnaste baren jag någonsin varit på. Men det va trevligt ändå. Klockan var nog närmare halv nio, min tid, innan jag kom i säng på en uppblåsbar luftmadrass (med fjärrkontroll, ihihihi) på vardagsrumsgolvet hemma hos Carolyn.
De senaste två dagarna har vi spenderat med sightseeing och konserter. Under torsdagen va vi o kollade på the museum of contemporary photography, lite blandade platser, parker och byggnader. Allt i en salig röra. Kvällen avslutades med jazzkonsert i Milleniumpark, en park downtown, med skyskraporna i bakgrunden, en gigantisk scen, amfiteater med plaststolar och en enorm gräsmatta bakom dit folk tog med sig picnic och slog sig ner och pratade och lyssnade på jazz. Vi hade med oss ett sex-pack öl men njöt icke desto mindre av det.
Igår gjorde vi typ ingenting, utom att fixa ett bank-konto till mig. Efter lite efterforskning, insåg vi att Chase (som både Carolyn och mormor har) inte finns i Macomb. Däremot finns Bank of America så det fick bli ett sånt konto. Telefonabonnemang visade sig svårare än trott, Verizon som tydligen är det bästa lagrar all information på själva telefonen, så min telefon som är beroende av ett sim-kort visade sig oduglig. Eftersom jag inte orkar lägga ut $100 på ny telefon så ska jag nog skaffa ett AT&T-abonnemang, efter som det tydligen är det enda som funkar med sim-kort. Jaja, praktiskt dravel som egentligen inte intresserar någon, men sådan var dagen igår ända tills på kvällen då vi återvände till Millenium park för att lyssna på the grant park orchestra som framförde Beethovens 9.e symfoni. Likt kvällen innan va parken proppfull (denna kväll var dock publiken lite mer homogen, vita medelålders och gamla människor med sporadiska klickar av annat folk). Igår hade vi dock planerat lite mer, vi hade närmare bestämt bjudit in Carolyns familj som tog hand om resten. Fried chicken, potatissallad, bröd vin och ost avnjöts under en stjärnklar himmel i jolmig värme. Minst sagt behagligt. Dom säger att värmen brukar hålla i sig långt in i oktober, vi får se om det stämmer, man kan ju alltid hoppas. Fast det får gärna bli lite svalare, dagarna har varit närmast olidligt varma med grader upp emot 30 grader celsius.
Idag ska vi på något hemmaparty hos vänner till Carolyns familj som bor högt upp i en skyskrapa ut mot vattnet för att kolla på "the air & watershow" som bland annat tydligen är en flyguppvisning av stridsflygplan. Det händer tydligen mycket annat också av vilket jag är lyckligt ovetandes. Det man inte vet om kan man bli glatt överraskad av. Så jag litar på att det blir bra eftersom de säger att det här är en av de häftigaste tillställningarna under året. Bara att tacka och ta emot samt glädjas över att man kom några dagar tidigare.
Imorgon åker jag dock ner till Macomb med Matt som ska flytta in i sin lägenhet. Tillgång till huset får jag på måndag så då får man göra ett jätteryck och försöka hitta en säng. Men det är ett senare problem, tills dess ska jag njuta lite till av Chicago, det är verkligen en skithäftig stad som jag verkligen trivs i och tycker om än så länge.
Until next time,
take care, relax and enjoy.
Hörs snart igen.
Lite blir mindre...
Det börjar dra ihop sig.
2 dagar jobb kvar.
2 packdagar kvar.
Och sen på onsdag bär det förhoppningsvis av.
Inte mycket tid kvar.
2 dagar jobb kvar.
2 packdagar kvar.
Och sen på onsdag bär det förhoppningsvis av.
Inte mycket tid kvar.
Mycket roligt... ha... ha... ha...
Kul att man får det här sms.et fyra timmar innan man själv ligger på badrumsgolvet och spyr upp inälvorna:
"Mina dagar är fyllda av solsken, mat och hav... Jag blir masserad, magnetiserad och matad, livet är fabulous. /../"
Ibland känns livet rätt ironiskt.
"Mina dagar är fyllda av solsken, mat och hav... Jag blir masserad, magnetiserad och matad, livet är fabulous. /../"
Ibland känns livet rätt ironiskt.
Ett litet råd till alla fjörtissar...
Att vara full (eller röka) vid 13 års ålder är som att smeta tigerbalsam på pungen,
Det börjar som en skön idé med polarna som hetsar,
men det får väldigt snart rätt tråkiga och oönskade konsekvenser.
Nöjet man får ut av det är inte ens i samma division som priset man betalar.
När hade ni er första riktigt odrägliga fylla och hur va efterspelet?
Det börjar som en skön idé med polarna som hetsar,
men det får väldigt snart rätt tråkiga och oönskade konsekvenser.
Nöjet man får ut av det är inte ens i samma division som priset man betalar.
När hade ni er första riktigt odrägliga fylla och hur va efterspelet?
En blivande Amerikatt
Det börjar krypa sig på.
Oro, rädsla, förväntan, längtan.
USA, Illinois, Macomb.
Försök hitta den hålan på en jordglob,
Fat chance, bon courage, lycka till!
Men jag kommer inte ifrån att det dyker upp en liten knut i magen när man tänker på det.
Mindre än två månader kvar och jag har hittills inget visum, inga flygbiljetter, ingen aning.
Ska man komma hem över jul, ska man låta bli, varför måste beslutet tas nu?
Det känns som evigheter tills jag åker, ändå är det så mycket som ska göras innan dess.
Men det är dumt att oroa sig, det brukar ju alltid lösa sig.
Ibland är det skönt att batteriet i telefonen dör så man får återuppleva kloka insikter från förr.
Min välkomst-text lyder (tydligen): En räkmacka överlever alltid.
Får väl hoppas på att det stämmer, annars är det kört, riktigt obehagligt jävla kört.
Oro, rädsla, förväntan, längtan.
USA, Illinois, Macomb.
Försök hitta den hålan på en jordglob,
Fat chance, bon courage, lycka till!
Men jag kommer inte ifrån att det dyker upp en liten knut i magen när man tänker på det.
Mindre än två månader kvar och jag har hittills inget visum, inga flygbiljetter, ingen aning.
Ska man komma hem över jul, ska man låta bli, varför måste beslutet tas nu?
Det känns som evigheter tills jag åker, ändå är det så mycket som ska göras innan dess.
Men det är dumt att oroa sig, det brukar ju alltid lösa sig.
Ibland är det skönt att batteriet i telefonen dör så man får återuppleva kloka insikter från förr.
Min välkomst-text lyder (tydligen): En räkmacka överlever alltid.
Får väl hoppas på att det stämmer, annars är det kört, riktigt obehagligt jävla kört.
